Long time, no seen.

Utvalda

Så längesedan som jag skrev. Inte haft lust eller engagemang överhuvudtaget. Tiden går som du märker, så fort. Sommaren är här. Tiden mellan hägg och syren bara försvann men nu lyser rapsfälten i gyllene gult. Jag går samma runda med lillkillen varje dag och ser naturen förändras. Dock har jag varit blind. Små svaga andetag mellan nyckelbenen drar sällan in livet. I en bubbla håller jag till och dess hinna mot omvärlden är suddig och konvex. Allt är långt bort. De djupa andetagen och naturen.

20160603_224643

 

20160811_105101

Vi kom i väg ut i skogen, lillkillen och jag. Han verkade dock måttligt road. Han satt i lingonriset som en liten Budda och kisade i solen. Jag gick i tankar och plockade både lingon och blåbär runt omkring. Solen värmde och sensommar doften av fuktig skog stod mellan trädstammarna. Jag gillar det här vädret och i dag var morgonluften hög och klar. Sommaren är snart över. Sommaren som i mina trakter aldrig riktigt kom.

20160804_194629

 

Söndag.

Ja söndag. Helgen var för kort den här gången. Som alltid faktiskt. Jag skulle behöva tre dagar ledigt för att återhämta mig inför en ny arbetsvecka. Lördagen går mer eller mindre bort då jag är så trött då och söndagen går åt till att vila och sedan göra det vi måste inför en ny arbetsvecka. Jobbet i sig sliter inte ut mig på så sätt att det tar all energi. Det är sömnproblemen, morgon-och förmiddagsångesten. Det blir säkert bättre med tiden samtidigt som jag måste hitta min lagom nivå där det finns utrymme och marginal till att backa lite, vila lite och inte låta mina egna krav ta kål på mig. Jag är aldrig nöjd.

I går var jag ute på lokal med kollegorna. Ja, på lokal. Åt middag och sedan teater och efterfest på Kulturhuset. En bra kväll. Och god. I dag har jag carbface och har ätit makaroner till köttfärssåsen. Kalla smörglänsande makaroner ligger kvar ute i kastrullen på spisen och magen kurrar. Borde städa av lite. Träna. Inte varit på gymmet på flera veckor. Det går att ta nya tag. Men jag sitter nog kvar här i soffhörnet och eventuellt tar jag resten av makaronerna. Eller inte. En söndag kan liksom bli hur som helst. Alternativt tränar jag lite och äter lite kvarg. Det är ändå söndag och i morgon börjar allt om igen.

Lackar mot jul.

Det är julveckan. Den 21 december är det. Regnet häller ner och jag har lite lunch på jobbet. Julstämningen är obefintlig då jag tittar ut. Även inomhus. Det enda som lyser upp är ljusstakarna i fönstren och värmeljusen på soffbordet på kvällarna. Vi har ganska kraftigt rationaliserat bort julpyntet – likaså granen i år. Då lönen anländer dagen före julafton och inhandling av mat och de sista julklapparna ska göras finns det inte så mycket utrymme för att gå och köpa gran. Om en inte vill gå ut klockan 10 på kvällen. Det vill vi inte. Så. Det blir fler julaftnar och nästa år ska jag banne mig vara ute i tid. Lite blommor ska dock inköpas och fler ljus tändas. Det är så här det brukar bli. Plötsligt är det julafton. Tur att internet finns. Att köpa julklappar den vägen är toppen. Jag är en ganska kass julklappsköpare och i år har det varit trögt att tänka ut något.

20151217_133615_resized

Det har varit mycket på jobbet. Det sista av Kronans offer gick till vilan i torsdags och det gick över förväntan för oss som varit med att anordna begravningen. Inget kaos någonstans. KOntroll i kyrkan och i trafiken, på kyrkogården och bland oss som personal. Full fokus och koncentration. Fullständigt outhärdligt på vissa sätt var det dock – på andra sätt en mycket vacker cermoni där flera vackra tal av släkt och kollegor hölls. En annorlunda begravninsgudstjänst var det – med vårt svenska dämpade sorgeuttryck mätt. Vackert mässande men oftast obegripligt rent språkligt för oss. Att bara lyssna räckte för att förstå att det här är outsägligt vackert och så, så sorgligt. Doften av rökelse och bjällrorna i det höga kyrkorummet, människornas allvarliga ansikten i dunklet är ett starka minnen som jag kommer bära med mig. Dimman låg tung och tät över Trollhättekanal och en kunde bara ana Strömslund på andra sida Oscarskron. En sorgens dag för Trollhättan men en mycket stark och stor dag för mig.

Fredag.

Min första helt hela arbetsvecka som anställd på Fonus är till ända. Och sicken vecka. Rivstart! Vi planerar för en av de största begravningarna i mannaminne här i stan och det är massivt. Många inblandande. Polis, olika kyrkliga samfund, anhöriga, representanter för anhöriga, media, medborgarservice, kyrkogårdsförvaltningen osv osv..

Det är förhoppningsvis första och sista gången vi anordnar det här, vi ska inte ha fler offer av det här slaget.Det är dock intressant om en ser till arbetet runt omkring det hela. Vi hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så stort- med så många inblandade och mängden människor i kyrkan, i processionen och vid graven. En förstår inte riktigt det för vi ser det tror jag.

Jag lär mig jättemycket. Den här veckan har jag varit väldigt uppskruvad kan jag känna på grund av att det varit så mycket att göra. Jag har haft mitt första hembesök och därmed bokat min egen första begravning. Jag har haft ett annat besök här på kontoret, vilket jag fick så himla fin respons på. Ett annat kontor på annan ort tog över det ärendet men  jag fick så fint beröm av nöjda kunder.

Veckan har även innefattat ett bupbesök hos min kontakt där. Hon är verkligen bra och jag kommer verkligen någonstans – äntligen! Jag får individuellt föräldrastöd och ska fortsätta även nästa år. Det är tungt samtidigt som det är utvecklande och jag ska försöka packa om ryggsäcken jag bär på. Det är det som är meningen. Hur jag mår och det som påverkat mig så mycket och påverkar mig i min föräldraroll och jag behöver hitta ett sätt att ta hand om mig själv.

Så.. Nu tar jag fredag!

 

Slutet av november

November är nästan slut. Det är första advent i dag och vi har fixat lite här hemma, eller ganska mycket. Vi har bytt om soffor – tagit ner Ells stora mörka divansoffa och monterat isär min vita Eketorp och burit upp på vinden. Så har vi bytt soffbordet mot ett annat vi hade på lut. En bokhylla har vi rationaliserat bort för jag har sorterat bort några bärkassar med böcker så rummet inte skall se så smockfullt ut. Buddorna, husen och ugglorna (som är ett genomgående tema i vårt hem) har också gjort en rockad och med våra egna grejer har vi fått nästan som ett nytt vardagsrum.

I morgon är det måndag och min sista dag som ”arbetslös”. På tisdag påbörjar jag min anställning hos Fonus. Det är mitt drömjobb. De senaste dagarna har jag verkligen känt hur långt jag kommit i mitt liv. Jag har min kandidatexamen, ett jobb jag älskar, en underbar sambo, dotter och hund, och ett hemtrevligt hem. Bilen är dessutom nu betald, vi planerar renoveringen av köket för fullt och jag har lyckats att gå ner över 20 kg i vikt. Mitt enorma sockerberoende är i schack och jag tränar regelbundet på gym. Min kropp är stark och jag är stolt över mig själv. För några år sedan skulle jag knappt kunna drömma om detta. Jag har kommit så långt. Sedan sliter jag med ju med mig själv, men de här ögonblicken av lugn och tillfredsställelse är i regel få så jag njuter. Jag är värd allt. Jag är stark och hade jag inte varit det, hade jag aldrig kommit hit.

Work och om konsten att backa

Jag är sjukt trött i dag. Sov gott men kunde inte tro mina öron när klockan ringde halv sju. Ändå är det sovmorgon. Jag jobbar på hemmaplan i dag så alltså inget pendlande vilket gör att jag kan sova restiden. Jag har inget mer än två telefonsamtal på to do listan i dag och det är bedrövligt tråkigt. Rätt som det är kan det köra i hop sig med samtal, kanske ett spontanbesök och hämtningar och det är roligt, men samtidigt är jag så trött i dag. Fast att sitta här till 17.00 är ingen hit. Därför bloggar jag nu. Måste göra nåt. Skall läsa lite begravningsrätt sedan, ta mig an boken jag velat läsa länge.

I morgon är det dock jobb i grannstaden igen. Det är jordbegravning och jag misstänker att jag får rodda med kista och även köra bilen. DET gör mig nervös. Mer än att vara med på begravningen. Jag är en fena på att fickparkera men urkass på att backa. Eller – backa kan jag jättebra men inte rakt. Rakt som in genom en jättetrång garageport utan att slicka väggar och dörrar. Vårt jobbgarage kräver hårfin exakthet. Att dessutom ha med en kollega som i sig är stressande för mig när jag kör, känns som överkurs, men samtidigt vet jag att jag borde fixa det. Bara att ta det lugnt. Som jag är så bra på..

Jag är liksom den föraren som backar in i den enda bilen på parkeringen då jag bara ska räta upp min egen bil lite. Immiga backspeglar är dumt. Dyrt blir det också. Och pinsamt.

Annars hänger jag med oavsett om jag har backen i eller inte. Det känns dock ofta så. Då jag börjat riva i gamla grejer tillsammans med en beteendevetare på bup tär det ganska mycket även om jag vet att det är nödvändigt. Packa om ryggsäcken liksom. Men det tar all kraft de dagarna jag är där och sedan tar det flera dagar innan jag hämtat mig och roddat om i min hjärna. Går också på föräldrakurs om adhd vilket är väldigt givande men samma där – jobbigt. Vissa perioder i höst har varit näst intill outhärdliga men nu är det bättre igen. Snart börjar jag jobba på heltid och då kommer jobbet ta över nästan all tankeverksamhet. Det ska bli skönt.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.